Pretty woman

[London, 2005]

Satt i en taxibil som rullade genom mörka gator i norra London. Klockan var halv fem på morgonen och inte ens tuppen var vaken. Skruvade lite på mig av trötthet vilket frammanar mystiska ljud från det nötta galonsätet. Eftersom jag var i Englands huvudstad är det förstås inte en enda taxichaffis som förstår engelska, så det är ingen idé att ens tänka tanken på att försöka förklara eventuella missförstånd. Eftersom den rakvattenmarinerade mannen och hans taxibil inte tar plastkort bad jag att få stanna till vid en uttagsautomat, vilket är anledningen till den något reducerade farten. Var tredje affär har skylten “Kebabish” och resten använder inte ens samma alfabet som jag är van vid. We’re not in Kansas anymore.

Plötsligt bröts gatornas ödslighet av en mycket ung flicka som sakta vandrade nedför trottoaren iklädd kortkort kjol och höga lackstövlar, toppad av en urringning ner till naveln. Och en till. Och en till. Nattarbetarna dök upp från ingenstans och hade alla gemensamt att de var alldeles för unga och vingliga i sina högklackade skor. Äckelmätaren gick dock i taket när det kom fram en stor man i rock och kostym och började prata med en av flickorna. Kommer det någonsin finnas en storstadsgryning som inte bjuder på sådana här motbjudande scener?

Kom att tänka på den där morgonen i Bangkok. Jag hade precis anlänt till tågstationen med nattåg från Surathani. Som grannar på sovvagnen hade jag två glada malaysianska män som även de var på väg till Bangkok. De var väldigt tydliga med att de var ute på sexturism och lämnade sitt hemland över veckoslutet för att flickorna i Bangkok var så vackra. Flickorna tillskrevs givetvis andra explicita attribut med såväl verb som adjektiv, som säkert lät smickrande i malaysianernas öron medan mina höll på att trilla av. De trodde förstås att jag var på väg dit av samma skäl, eftersom jag är en blond och blåögd västerlänning. När jag förnekade detta skrattade de bara och blinkade, “nudge nudge”.

Med detta i öronen lämnade jag stationen och hoppade in i en tuk-tuk som förde mig mot centrum med en kvast av blå rök efter sig. Mannen som framförde detta infernaliska fordon räckte bak några visitkortsliknande nakenbilder på flickor, log med hela ansiktet och sade “very nice, yes” samt andra lösryckta ord som inte passar i ett barnvänligt medium. Han blev något förvånad över att jag inte ens ville ta en titt på bilderna, men lös snart upp igen när han insåg att gatuadressen till mitt hotell inte låg särskilt långt från Patpong, hjärtat av stadens redlight district. Efter att nästan ha tvingats bli otrevlig och demonstrera min “fist of death” lyckades han bli övertalad att istället köra direkt till hotellet.

Det var inte heller helt enkelt att vandra runt i Chiang Mai och Phuket. Som farang sticker man ut ur mängden och blir en uppenbar måltavla för allt från hantverksförsäljare till hallickar. Men som två meter lång farang med blont hår och blå ögon sticker man ut mer än Eiffeltornet. De tog sikte på mig från hundra meters håll. “Come mister, banana show, looki looki!”. Så det var bara till att plocka fram eldkastaren ur ryggsäcken igen.