Mink Machine

Mannen från Montmartre

Montmartre stairs

De släta kullerstenarna är blanka och rena efter det varma regn som föll tidigare under kvällen. Mina skor och dess invånare styr sina steg nedför Montmartreberget i norra Paris.

I närheten på Rue Lepic ligger caféet Bar des Deux Moulins där stora delar av filmen Amelie från Montmartre spelades in. När en ny ägare tog över för några år sedan försvann cigarettdisken till förmån för fler bord, men kopparbardisken, spegelväggarna, senapstaket och unisextoaletten finns kvar för den filmintresserade.

Plötsligt kommer en medelålders man gående i lugn takt uppför gatan. Med en mörkblå gubbjacka och ljusblå skjorta är han ytterst diskret och tycks smälta nästan samman med fasaden. I handen har han plastpåse, inte helt olik en Konsumkasse.

När han passerar under gatlyktan ser jag att det är Dominique Pinon, som spelade Joseph med bandspelaren som var en av stamgästerna på caféet i Amelie-filmen. Han har samma märkliga leende som sin rollfigur, ett olyckligt cyniskt leende som samtidigt innerst inne visar en gnutta optimism.Vem vet, han kanske är på väg till Deux Moulins?

Ett decennium tidigare hade jag ett betydligt jobbigare möte i Montmartre. Mot en fond av trafiken från Rue la Bruyère somnade jag gott, tills jag väcktes av flickan mittemot som hade noterat att det kryp något i mitt ansikte. Det visade sig vara en ettrig liten myra av slaget “We who are about to die, salute you!”. Efter en kort process var det singulära hotet eliminerat, men jag hade en gnagande känsla av att den lille gynnaren inte var ensam. Tricket var bara att finna hans avbytarbänk och resten av arbetslaget. Jag tog en titt under en resväska och vips hittade jag en hel myrkoloni i full fart med att bygga upp en stolt nation. Jag ilade ner till receptionen och försökte få nattportiern att förstå. Min franska var på den tiden om möjligt ännu sämre än vad den är idag, så efter att till slut ha försökt imitera en myra i desperation drog jag helt enkelt med den lille fransmannen upp till rummet och pekade. Han skakade på huvudet och såg ingenting. Jag pekade igen, han lutade sig framåt, skrek “Mon dieu” och hoppade bakåt. Sedan var det adjöss med det rummet.

Min relation till fransmännen sträcker sig långt tillbaka i tiden. På åttiotalet råkade jag hitta en fransk manual till Commodore 64-spelet “Aliens”, där man kallade det största och fulaste monstret för “Reine”. Jag blev grymt förolämpad. Några år senare insåg jag att det helt enkelt var franska ordet för drottning, men det gjorde inte saken bättre.

På nittiotalet beställde jag biljetter till Opera Garnier i Paris. De anlände i posten, adresserade till “Madame Larsson”. Grymt förolämpad igen.

Fransmän.

[2004]