Hemma hos hajen

[Similanöarna, 2003]

Utanför Ko Payu ligger en granitformation som kallas Hin Pousar. Tre klippor skapar formationen som påminner om en amfiteater och med 40 meter siktdjup känns det som att dyka i ett stort akvarium.

Följde efter Tommy ner till trettio meter. Därnere räcker inte luften särskilt länge. Vi gick ner några extra meter för att undersöka en grotta. En liten bit in i den gömde sig en ynklig liten haj. Det var en vitfenad revhaj som kan bli över två meter.

Plötsligt gestikulerade Tommy, pekade snett bakom mig och gav det omisskännliga tecknet för haj. Jag hann precis vända mig om när en rejäl bamsing till haj svepte förbi. Mamma hade kommit hem för att titta till lillen… Vi fattade vinken och simmade därifrån. Jag kom på mig själv med att nynna på soundtracket till Jaws i regulatorn. Vackra men dödligt graciösa djur.

Kom upp till ytan, där färsk nyskivad mango, papaya och vattenmelon väntade. En helt vanlig dag vid Similanöarna.

Dagen efter var det lite blåsigt på eftermiddagen, men fortfarande strålande solsken. När jag efter ett dyk närmade mig ytan såg jag att den var något annorlunda jämfört med hur den brukar se ut. Väl uppe smattrade regnet mot masken och det gick höga vågor. Gjorde tecken till båten för att bli hämtad och var tvungen att behålla masken och regulatorn på grund av de kraftiga vågorna. Styrman hetsade upp oss snabbt i gummibåten och körde iväg innan vi ens fått av oss tuberna.

Fem minuter senare kom jag upp på övre däck, som hade täckts med sidopresenningar. Det blåste halv storm och den hade kommit från ingenstans. Alla tillhörigheter i form av loggböcker, spelkort och cd-skivor som lojt spridits ut i den lugna tiden mellan dyken hade slängts in i ett skåp för att inte bli förstörda av regnet. Jag såg hur sjömän hoppade tillbaka ner i gummibåten och for iväg för att hämta upp två dykare längre bort. När de kom tillbaka i ilfart var till och med de erfarna sjömännen ordentligt ruskade av det piskande regnet.