Mink Machine

Fullmåne över Via Cesare Battisti

Piazza Venezia

Jag vandrar nedför Via Cesare Battisti i centrala Rom strax innan midnatt och känner magen kurra. Viker in på Castellino för andra kvällen i rad. Expediten hånler åt min obefintliga italienska och svarar på nästan lika obefintlig engelska.

Jag tar min grillade smörgås och sätter mig vid ett bord utanför. Kyparen, en stressad man i tjugoårsåldern får syn på mig. Han visar med en diskret ogillande blick att han hellre skulle sett fyra personer vid det bord jag ockuperat, men eftersom det var det enda bordet som var ledigt låter han det passera. Jag sliter hungrigt loss en tugga av det varma brödet och konstaterar med en suck att efter den 32-gradiga dagen är det fortfarande mycket varmt utomhus.

Framför mina ögon utspelas en scen med många aktörer. Det tutas friskt och en mindre armada av ettriga vespor sicksackar mellan bilarna. Vänner möts, det hejas och kramas och kindpussas. Jag känner igen uteliggaren som passerar nedför gatan med sitt långa mörka hår och stripiga skägg, sina bruna sandaler och en skjorta som en gång i tiden måste ha varit vit. Han påminner om Rasputin, då han inte är helt olik den gamle ryssen.

Några människor försöker passera övergångsstället och lyckas nästan bli överkörda. De tittar förvånat efter bilen och tar ett steg tillbaka. Kanske hade de gjort misstaget att se föraren i ögonen vilket enligt den oskrivna lagen innebär att bilen har företräde.

Buss 170 skramlar förbi och hälsar på mig med ett svart moln från dess bakdel. Har åkt med den tidigare och lider nu med dess passagerare eftersom den brukar skaka något alldeles otroligt nedför de ojämna gatstenarna på just den här gatan. Varje gång jag åkte med den svor jag dyrt och heligt att aldrig mer säga något ont om 60-bussens stötdämpare hemma i Göteborg. Varje gathörn i Rom bär på en historia. En bit bort står turister framför Piazza Venezia och fotograferar “Mussolinis skrivmaskin”, det upplysta nationalmonumentet som är något av en arkitektonisk styggelse och anses allmänt vara Roms fulaste byggnad. Däremot verkar de inte fotografera Palazzo di Venezia, huset till höger från vars balkong Mussolini höll talet som drog in Italien i andra världskriget 1940. Vid uppförandet av huset tog man material från självaste Colosseum.

Inte heller bryr de sig om huset på hörnet, där Napoleons familj bodde efter att han deporterats till St Helena, eller huset rakt framför mig, där Michelangelo bodde. Mästarens berömda studio revs däremot för att göra plats åt “skrivmaskinen”, ännu en anledning till att hata skrytbygget. Ett stenkast från mitt bord ligger kyrkan dit mästarens kropp fördes för begravning, innan den rövades bort i hemlighet av Florensbor som ansåg att kroppen hörde hemma i Florens.

Till vänster om skrivmaskinen löper Via dei Fori, den stora vägen mellan palatset och Colosseum som Mussolini lät uppföra tvärs genom antikens marknadsplats. Ett torg där svettiga sandaler har nött på gatstenarna i flera tusen år betyder nog inte så mycket när man är en galen diktator.

Mina historiska funderingar avbryts när tre unga kvinnor anländer med tunna inomhuskläder som ser ut att passa perfekt på ett dansgolv. De tilldelas mitt bord av kyparen, som nu låter sin diskreta blick bli aningen mindre diskret. Jag visar å andra sidan att jag inte tänker ge upp bordet utan en svärdsfight och tar en trotsig tugga i min smörgås så att en tomatring hoppar ut. Mitt nya bordssällskap finner inte något konstigt i en utsvulten tvåmeters skandinav vid bordet utan sätter direkt igång med en livlig diskussion som utan tvekan behandlar kvällens händelser. Tyvärr låter det i mina öron som en snabbspolad italiensk opera utan textremsa och besviken återgår jag till min numera något mindre nattamat.

Framför mina ögon passerar åter Rasputin. Undrar om han sover lika dåligt som jag i värmen? Smörgåsen tar slut och jag vandrar ensam vidare nedför gatan med fullmånen som följeslagare.

[2003]

Reine

About

Reine is a web developer who enjoys caffeine-fueled urban traveling. More...

RSS @reinel Instagram