Mink Machine

Stafettstoryn

[1998-2002]

Följ med Egon von Tratt på hans spännande och något osammanhängande resa till stjärnorna. En kontinuerlig berättelse skriven i högst oregelbundna intervall av Reine Larsson, Mattias Gustavsson, Theresa Wiegert, Sofia Pettersson, Olof Larsson, Daniel Roth och Christian Roth (in order of appearance).

Förfarandet var att en person skrev tre meningar var, sedan lämnades berättelsen vidare till nästa i turordningen. Varje kapitel motsvarar ett varv (dvs alla sju personerna). Denna oändliga historia påbörjades 1998 och fastnade i vinkelvolten under 2002.

Kapitel 1 – Egon förföljs av rymdfarkosthelvetikum
Kapitel 2 – Mandelkubben Jöns dumpar Egon i kryofrysen
Kapitel 3 – Kryofrysupploppet når nya höjder
Kapitel 4 – Rendezvouz på Mupparnas planet
Kapitel 5 – Agenterna möter Pepsi-Gurun
Kapitel 6 – King Beppo räddar dagen
Kapitel 7 – Den ondskefulla mästaren av Ica går till attack
Kapitel 8 – Don Christobal hamnar i en besvärlig situation
Kapitel 9 – Den stora och nästan sista striden

Kapitel 1

Det var en lugn och stilla vintermorgon i den lilla storstaden. Solen spred sitt livgivande ljus över hustaken och fåglarna kvittrade i harmoni. Plötsligt dök ett rymdskepp upp vid horisonten. [Reine]

Men vem brydde sig om ett rymdskepp en dag som denna? Inte de människor som bodde i den lilla storstaden i alla fall. De hade nog med sitt eget slit och knog, och hade inte tid att bry sig om såna oväsentligheter som flygande tefat. [Mattias]

Till yttermera visso var rymdskeppet kamouflagefärgat. Detta var faktiskt en ren slump, och de små gröna gubbarna (jodå, de var små, och de var gröna) var lite lätt förvånade över den uppståndelse de inte förorsakade. Samtidigt, i den norra delen av staden, öppnades ytterdörren till en lägenhet, och Egon von Tratt (storyns hjälte) påbörjade sin färd mot sitt jobb som dörrvakt i den lilla storstadens ganska stora köpcentrum. [Theresa]

Den uniformerade, muskulöse unge mannen gick beslutsamt längs stadens gator. Han föreföll djupt försjunken i tankar och lade inte märke till att de kvinnor han mötte blygt följde honom med blicken och beundrande iakttog den långa gestalten med de breda axlarna, det mörkbruna, kortklippta håret, de bruna ögonen och den dynamiska, manliga aura som omgav honom. Han lade inte heller märke till att det rymdskepp som den senaste halvtimmen planlöst svävat över staden helt plötsligt ändrade sin bana och målmedvetet började följa efter honom. [Sofia]

I tankarna var Egon nämligen långt borta. Just nu såg han för sitt inre hur han under folkets ohejdade jubel gick imål som segrare i det ärofyllda Vasaloppet. Det hade nämligen varit, och var fortfarande, hans stora mål här i livet. [Olof]

Då han förutsatte att kunderna inte skulle komma till det ganska stora köpcentrat förrän det var öppningsdags, då oftast pensionärer i jakt efter gammalt men billigt kaffebröd, gick han och fikade. På sin comradio fick han ett meddelande om att det redan var trängsel utanfor entre’n. Genom glasdörrarna kunde han se fagra och mycket tilltalande kvinnor tryckta på ett mindre tilltalande sätt mot glaset och formade med läpparna orden “RYMDSFARKOSTHELVETIKUM”. [Daniel]

Plötsligt gick glaset sönder och de fagra kvinnorna slungades ut genom dörrarna med en otrolig kraft, rakt på Egon som med en förundrat fånig blick beskådat skådespelet. Underst i en stor hög av gamla billiga kaffebröd, glassplitter och fagra kvinnor låg förmodligen resterna av det som en gång var vår hjälte. Samtidigt susade rymdskeppet allt närmare. [Christian]

Kapitel 2

En kort stund senare befann sig rymdskeppet rakt ovanför den smått obekväma hög som bestod av Egon, attraktiva lidelsefulla kvinnor och några torra kaffebröd. Ljudlöst svävande och hotfullt, likt en rovfågel som funnit sitt byte, började det sakta att sänka sig ner mot gatan. Luften tycktes vibrera och komma till liv då kamouflagesköldarna sänktes och en farkost i skinande metall uppenbarade sig bakom den falska fasaden. [Reine]

En bit av den till synes solida metallen började sakta lösas upp i tomma intet, och i stället tonade långsamt en liten, grön och på något sätt lite välbekant gubbe fram. En av de före detta bedårande kvinnorna som hade överlevt, skrapade av sig spillrorna av det som en gång var Egon och frågade med darrande stämma vem figuren var och vad de hade för ärende till de fredliga människorna på jorden.
"Jag är Errgooormhan och tänker befria mina artfränder, som är så illa behandlade av er, usla jordlingar." [Mattias]

Tystnaden som efterföljde detta dynamiska yttrande var total och avbröts endast av ett frågande raspande som lät som om det kom från en com-radio någonstans underst i den obeskrivbara högen. Den lille gröne gubben insåg snart att mycket mer inte fanns att hämta från denna nu inte längre fullt så fagra samling, och sakta kamoflerades skeppet återigen och svoschade bort, praktiskt taget ljudlöst. Ingenting på platsen skvallrade längre om att ett rymdskepp besökt stället – så när som på att en av de ganska mosade personerna plötsligt hade försvunnit, tillsammans med det knastrande ljudet från comradion. [Theresa]

Händelsen kom senare att omnämnas i tidningarna som "Kaffebröds-upploppet" och de få som läste artiklarna fick endast veta att 23 personer hade skadats mer eller mindre allvarligt under den kalabalik som hade uppstått då en av de oregerliga PRO-grupper som brukade dra runt på stadens gator och trakassera korvkioskinnehavare och dagisbarn hade råkat se anslag om att alla personer över 65 hade 50% rabatt vid inköp av finska pinnar i stadens köpcentrum. Statsminster Göran Persson försvarade sig i TV mot de anklagelser om att nedskärningarna inom äldrevården var orsaken till att pensionärerna i saknad av en trygg miljö istället hade sökt sig till det gemenskaps-surrogat som gatans gängliv utgjorde, och dagstidningarnas debattörer diskuterade livligt huruvida de åldriga ligisterna borde straffas eller rehabiliteras, men trots den omfattande mediabevakningen mörklades många detaljer av den tragiska händelsen. Det faktum att pensionärerna fick skulden trots att de inte ens befunnit sig på platsen tystades effektivt ner, de få människor som visste om rymdskeppets existens isolerades på sjukhusets intensivvårdsavdelning av män i mörka kostymer och svarta solglasögon, och då Elof von Tratt försökte få klarhet i sin bror Egons mystiska försvinnande fick han till svar att säkerhetsvakten von Tratt aldrig hade dykt upp på sin arbetsplats den aktuella morgonen och därför hölls ansvarig för olyckan. [Sofia]

Uppvaknandets långsamma fortskridande gav så småningom omgivningen allt tydligare konturer i medvetandet hos Egon von Tratt, vår heroiska hjälte, som till slut blev på det klara, i alla fall lite grann, med var han befann sig då han en bit bort, i motljuset, kunde skönja den person han tidigare sett träda fram ur tefatet och sedan förde honom skadad ombord på detsamma. Samtidigt som Egons bror, Elof von Tratt, sittande på ett kafe i den lilla storstaden slutgiltligt beslutade sig för att föra sin broders dröm vidare, reste sig och postade sin Vasaloppsanmälan, insåg Egon, belägen någon annanstans, nu att den som utgett sig för Errgooorm och som förut blott känts en aning bekant var ingen mindre än Elvis i egen hög person, som inte alls var död utan hade dragit sig tillbaka till en okänd ort på jorden och med hjälp av utomjordisk teknik var i farten med att samla ihop sina trogna imitatörer, vilka alltid fått utstå så mycket hån att han bestämt sig för att en gång för alla låta dem få lugn och ro på en skyddad plats där de alla kunde få sjunga de kära sångerna bland folk som till och med uppskattade deras sentimentala tolkningar. Egon vågade trivas en smula och kände att det var rätt plats att läka sina sår på, men när han öppnade munnen för att tala hördes det bara ett knastrande och sprakande ljud och det enda uppfattbara han kunde få ur sig var i stil med "…distrikt nio …uppfattat …bråk vid åhlens", samtidigt som man inne i det allra hemligaste av SäPOs lilla rum under stenhård ledning av toppagenterna Malte och Laila misstänksamt analyserade det budskap som hördes ur den halvt mosade com-radion, lydande: " …och jag heter Egon von Tratt och jag har alltid gillat Hound dog och Jailhouse rock och såna gamla godingar… hallå ni där borta… nähä, inget svar… och varför låter jag så här egentligen?" [Olof]

Svaret pa denna fenomenalt genomtankta fraga var att Egon, var van i viken, hade genomlidit en spontan kloning tillsammans med sin walkie-talkie strax efter att walkie-talkien blivit mos och Egon en klet under fagra damer. Sannolikheten att en spontan kloning sker OCH att den ger ett litterart skojfriskt och uvecklande resultat, ar sa liten som…eh…uhm….ruskigt, da menar jag forbaskat ruskigt, liten. For att skruva upp historien nagra nygrader ges foljande information: Ett kaffebrod av typen glutenfri mandelkubb hade med stor moda och sjalvtillfredstallelse blivit "samst efter" istallet for "bast fore" och deltagit i den spontana kloningen, ty den tyckte inte om sitt ode att aldras langsamt i en pensionars frysfack och knapras bort av mikroskopiska odjur, som Christian Roth skulle definiera som s.k. "GRABBAR". [Daniel]

Mandelkubben Jöns (storyns NYA hjälte) kände sig lite vimmelkantig efter kloningsprocessen. Eftersom han nu blivit sämst efter insåg han plötsligt vad de åldriga grabbarna i bröddisken menade med sitt eviga mantra "bättre förr". Men han trivdes ändå bättre som rymdfarare och dumpade Elvis & Egon i skeppets grabbfria kryofrys på långtidsförvaring innan han gav sig iväg på upptäcksfärd för att se om det fanns några trevligare planeter att uppsöka. [Christian]

Kapitel 3

Med en hängiven och inte så lite ansträngande gäspning insåg Jöns plötsligt att trots sin nuvarande rumskoordinat, på kommandobryggan till ett enormt rymdskepp vars storlek skulle få en och annan vilsen måne att känna sig liten och ynklig, så var det inte speciellt spännande just nu i den här delen av galaxen. I skenet av en panel som blinkade blå begav sig Jöns till den del av rymdskeppet som inhyste kryofrysen och vandrade längs de ändlösa hallarna där transparenta behållare stod utplacerade längs väggarna. Med en andedräkt som genast kondenserades i kylan lät han blicken vandra över behållarnas innehåll (vilka ofta skulle kunna ge en ny syn på uttrycket rigor mortis) och läste febrilt på de dimmiga etiketter där kryptiska bokstavskombinationer såsom "J. Hoffa", " E. Johnson" och "J. Spartan" fanns utsatta innan han stannade tvärt framför en behållare, tryckte på dess tillhörande röda knapp och bevittnade den snabba upptiningen av en kvinnlig människoskepnad som skälvande drog sina första andetag på mycket, mycket länge. [Reine]

Ni kanske undrar hur Jöns kunde trycka på en knapp, en mandelkubb har väl inga armar? Sanningen är den att det finns en planet i den hittills väldigt outforskade nordöstra delen av galaxen där det betraktas som mycket exklusivt att ha en mandelkubb som husdjur, och därför konstrueras det mängder med trevliga artiklar som axelvaddar, extra armar och solkräm, som rika knösar köper till sina husdjur för att imponera på andra rika knösar. Nåväl, Jöns använde sin extra arm till att trycka på den röda knappen och bevittnade med stora ögon den snabba upptiningen av en kvinnlig människoskepnad som skälvande drog sina första andetag på mycket, mycket länge: 
"Bengt Feldreich?", utbrast han.  [Mattias]

Kvinnan stirrade på honom ett tag och hennes (mycket stora och violetta) ögon smalnade en aning när hon insåg att varelsen hon hade framför sig i själva verket var en mandelkubb. Stor var han förvisso inte, men ändå, hon hade faktiskt tillbringat en inte alltför oansenlig tid i en frys och hennes mage var inte nöjd på minsta sätt. Jöns hann inte så mycket som säga Flarfelsquipp innan hans saga var all – han blev nesligen uppäten. [Theresa]

När den kvinnliga varelsens värsta hunger stillats tack vare mandelkubben Jöns modiga uppoffring klättrade hon med viss möda ur sin kryofrys och började gå längs de vita korridorerna. I förbifarten funderade hon på varför puckokubben yrat om Bengt Feldreich, men hennes tankespår kom av sig när hon kom in i ett rum med något som verkade vara en kontrollpanel. Nyfiket gick hon fram till den, drog fram en stol och satte sig, utan att se efter var hon satte sig och hon satte sig rakt på en humla, gav följdaktligen upp ett gallskrik, flög upp och råkade av misstag trycka på en röd knapp märkt med etiketten "Varning Upptining av samtliga frysar". [Sofia]

Kaoset blev av en art som inte tidigare skådats i denna galax, i alla fall inte sedan den blev invaderad av fjorton kompanier smurfer någon gång i forntiden. Från det inre av rymdskeppet vällde massivs av varelser av olika slag och mitt upp i alltihop sprang en yrvaken och lite stel Gunde runt skrikandes "sju nycklar, sju nycklar, kämpavillighet, klurighet…". Den ännu okända kvinnan varken fattade eller brydde sig riktigt om vad som hände utan hade hittat det stora panoramafönstret, strax bredvid kommandobryggan, och stod och blickade tankfullt ut mot planeten som skeppet med hela den brokiga skaran ombord långsamt närmade sig: Mupparnas planet. [Olof]

Det knackade lätt på hennes vänstra axel, hon snurrade runt och fann till sin förfäran att mandelkubben återvänt och var, antagligen enligt den namnlösa skönheten, riktigt blodigt förbannad. En viss skillnad fanns dock, denna varelse var mer köttig på ngt sätt och detta fick kvinnan att pipa: "har inte jag ätit dig?" för att således kontrollera fakta och för stunden vedertagna proportioner. "Det är jag som är Quasimodo, det ringer kanske en klocka?!", sa varelsen och han fortsatte: "en del av mig iallafall, jag har vissa delar av mitt huvud utbytt med reservdelar av den framlidne Iprén-mannen och något säger mig att ngn här kommer få blykeps!" [Daniel]

Eftersom det här är en väldigt snäll och barntillåten historia blev kvinnan så rädd att hon självmant klättrade ner i sin kryofrys och stängde locket innan Jöns hann säga så mycket som paracetamol. "Trist att hon inte föll för min Bengt Feldreich-imitation", tänkte Jöns, tryckte på den stora röda köttkvarnsknappen och skyndade sig sedan att lämna frysavdelningen som nu börjat fyllas med de mest bisarra varelser. Precis när Jöns hunnit fram till kommandobryggan upptäcker han att rymdskeppet nu i en farlig fart störtdyker mot en stor grön planet. [Christian]

Kapitel 4

Jöns, som dock var intelligent för att vara en mandelkubb, insåg inte det allvarliga i att störta in i en okänd planets atmosfär med ett rymdskepp vars värmesköldar inte ens skulle kunna skydda mot hettan från en varmkorv, så han tog det lugnt de tre sekunder som återstod innan skeppet kraschlandade på planetens fasta yta med ett brak som skulle fått Darth Vader att hoppa till. Just innan medvetslöshetens svarta töcken invaderade det sista skrymslet av Jöns "hjärna" (åtminstone den del av av en mandelkubb som utför enklare additioner) varseblev han en märklig varelse som långsamt närmade sig (den högst stokastiskt valda) nedslagsplatsen. Varelsen, som hade mänsklig form med lustiga vita kläder, placerade raskt Jöns i en stekpanna medans han samtidigt log ett brett leende, slickade sig om munnen och utbrast: "Gobble gobble!". [Reine]

Om Jöns inte hade varit medvetslös, hade han säkert lagt märke till att han inte hade varit helt ensam om att överleva den stora kraschlandningen, som hade skapat en stor, fin och mycket djup krater. I denna röra av förvridna rymdskeppsdelar, mupprester och cornflakes (av någon outgrundlig anledning brukar det regna cornflakes på Mupparnas planet) sprang yrvakna, mycket förvånade personer, som noga hade utvalts som de i någon mening mest betydelsefulla människorna på jorden, bland dem fanns t ex Diego Maradona, Abraham Lincoln, Phil Collins, Mao Tse Tung, Michelangelo och Claes Johnson. Ett bortglömt historiskt fakta är att Michelangelo var en stor vän av mandelkubbar, och denne kastade sig därför mot den lustiga varelsen, räddade Jöns och fångade en förbiflygande undulat, som raskt placerades i stekpannan istället (för även Michelangelo kan ju bli hungrig). [Mattias]

Samtidigt, på en helt annan plats, i en helt annan krater, tillsammans med helt andra människor och en maläten men sedan några timmar ovanligt tyst com-radio, satt de båda superhemliga SÄPO-agenterna Laila och Malte med veckade pannor. Deras undersökning hade hittills inte varit särskilt givande. Men den aningen betryckta tystnaden bröts plötsligt av ett ångestladdat "Claes Johnsson!!!!!????" från den slitna svartgrå tingesten, som nu hoppade omkring på bordet på ett synnerligen o-comradiolikt sätt. [Theresa]

Malte "Räven" Olssons ögon smalnade och hans ansiktsdrag blev som huggna i sten vilket fick honom att ännu mer likna det smeknamn som han fått under sin utbildning, delvis på grund av hans listighet men även på grund av den karakteristiska spetsiga näsa som prydde hans ansikte. Laila drog chockerat efter andan och sade: "Det är omöjligt!" Malte själv förstod inte hur hans ärkefiende, den ondskefulle professorn hade kunnat komma tillbaka från graven men han hade en obehaglig känsla av att han nu befann sig ute på mycket djupt vatten. [Sofia]

För att en gång för alla göra slut på det till synes ändlösa terroriserandet från denna professor plockade Malte fram den kopiöst stora multigridadaptiva neutronförgöraren, ett vapen av sällan skådat slag, och med hjälp av en slags slugt ombyggd nummerpresentatör lyckades de spåra varifrån tankeöverföringssignalerna kom ifrån, nu när det äntligen kom några, och gav sig av på väg mot professorn – trodde de. Vad de båda superdetektiverna inte visste var att det ångestdrypande och ödesmättade vrålet hade sitt ursprung i Egons drömmar, för trots att han numera var upptinad och hade lyckats kravla sig ur kryofrysen innan köttkvarnarna satte igång var han så trött efter allt han varit med om att han inte kunnat låta bli att somna. När Malte och Laila försiktigt smög sig framåt mot rymdskeppet iakttogs deras minsta steg noggrannt från ett närbeläget gömställe. [Olof]

"Jamen, kliv på, kliv på, visst, gotta er i andras olycka genom att se slug ut!" nästan skrek Egon, med utstående ögon samtidigt som han trampade på en snorig kaka som senare skulle nämnas i de onämnbart många oden och epos om "Mandelkubben Jöns och kryomojängen", med ett sladdrigt och pölsaaktigt ljud. Laila och Malte (som f.ö. hette Ericsson i efternamn, alltså L och M Ericsson) tittade på Egon med frågande blickar samtidigt som corn flakes stod som spön i kratern. Plötsligt fick Egon något vilt i blicken och tittade upp i skyarna och sade med ett darr i rösten, som om han bytt till en annan kanal: " Det är bäst att vi söker skydd, för flakesen tilltar och Honey Crunch är inte att leka med… " [Daniel]

I en närbelägen grotta sökte de skydd när nedfallet av flingprodukter nästan blivit outhärdligt. Därinne var det varmt och fuktigt och en svag stank av gammal filmjölk sipprade fram inifrån grottan. Plötsligt ekade ett ljudligt "Muuuu" mellan grottväggarna. [Christian]

Kapitel 5

De båda agenterna reagerade blixtsnabbt på det skrämmande ljudet och grävde instinktivt fram var sin ficklampa, mobiltelefon och automatpistol samtidigt som Malte rättade till sin moderiktiga, estetiskt tilltalande slips och Laila borstade bort lite damm ur sin välsprejade, solida frisyr.
"Malte, jag gillar inte det här", sade Laila med en långsam stämma, "vi borde vänta på förstärkning…".
"Du är alltid så skeptisk, Laila", svarade Malte och tillade, " vänta, jag har hittat något" varpå han plötsligt rusade in i en sidotunnel trots Lailas upprepade högljudda protester. [Reine]

Det var en lång, mörk tunnel med en otrevlig och ihärdig doft av diverse mejeriprodukter med sedan länge bortglömt bäst-före-datum, men ett svagt ljussken långt bort lättade upp sceneriet något. När de två superagenterna närmade sig ljuset hördes ett allt starkare ljud, eller snarare tjatter, och plötsligt stannade de upp och bara gapade.
"Apor? De är ju oräkneligt många", väste en förvånad Malte och fortsatte "och varför har de skrivmaskiner?"[Mattias]

Ett högt ljud som av en piska bröt det förvirrande tjattrandet och tystnaden lägrade sig i grottan. Laila och Malte svängde över sina ficklampor mot det hörn ljudet hade kommit från och en skepnad trädde fram i ett moln av damm.
"Jag heter Reine", sade den långe gestalten vänligt samtidigt som han lindade ihop sin piska, och fortsatte: "Kan jag hjälpa er med nåt? " [Theresa]

"Jag är även känd som Pepsi-Gurun och tack vare min blygsamma samling maskinskrivande apor, som för tillfället uppnår ett oändligt antal, har jag svaret på alla frågor ni kan tänkas ställa", fortsatte han.
"I sådana fall kan du börja med att förklara den här", sade Laila och höll fram den skamfilade walkietalkien som knastrade “..sprak…vi måste fly… kalaspuffarna står som spön i backen… spring gunde, spring… skynda, skynda… jag ser byggnader där borta… snart i säkerhet“.
"Och hur i all världen lyckades du få in ett oändligt antal apor i ett enda rum? " tillade Malte konfunderat. [Sofia]

Medan svaret dröjde ett eller två ögonblick passade Laila på att kasta ett par förstulna blickar runt om i rummet och såg till sin förvåning att det svaga ljusskenet kom från en stor lysande glob med mystiska reliefer som hängde från grottans tak, men hon fick inte tid att fundera vidare på det, för Pepsi-Guruns ansikte hade mörknat betydligt och av uppsynen att döma var det de två frågor han helst av allt inte hade velat höra.
"Ni frågar frågor ni kommer att ångra", sa han lugnt och tummade sakta på sin piska, samtidigt som de två största av de oändligt många aporna på ett tecken av Pepsi-Gurun började närma sig deras nya gäster.
"Det verkar som att ni vet saker som ni varken borde veta, vill veta, vet att ni vet eller önskar att ni någonsin vetat", väste Reine svagt, nästan viskande, medan Laila och Malte utan att förstå någonting fann sig tillfångatagna av de två stora aporna. [Olof]

Som när en tokfett späjsad och till oigenkännlighet designad IKEA-kniv, med skaft av chockrosa och långhårig plysch, prasslar sönder japanpapper, flög mandelkubben Jöns genom en reva i tid-rum-plysch-väven, in i munnen på Pepsi-Gurun och slog denne kvasibohem till marken, DÖD! Dock ej medelst kvävning, strypning, nageltrång eller det simpla tricket med de ihopknutna skosnörena, utan genom matförgiftning (se Jöns tvivelaktiga datummärkning, tidigare i den här flummiga ihopkoket). Laila och Malte såg till sin hårresande förtvivlan, att apjävlarna egentligen var i färd med att knåpa ihop en klatschig slogan med stuns till Den Mördande Reklamen Som Hette Duga, domedagsvapnet som skulle förslava och tvinga hyggligt folk att köpa sliskiga och kitchiga plastsandaler förpackade i en opraktisk minikontainer i turkos neoprene-gummi! [Daniel]

Laila insåg direkt att Maltes plan att fly var aningen optimistisk:
"Rymd-tid-plysch, va? Hur skulle det gå till? Och hur skulle du få in Jöns i Pepsi-Guruns mun, hade du tänkt dig??" Malte surade över Lailas misstrogenhet, eftersom deras agentkollega, mandelkubben Jöns, alltid brukat dyka upp när situationen var som knivigast. Pepsi-Gurun och hans två gorillor föste ned dem mot de mörka fängelsehålorna och plötsligt, vid ett tillfälle när Pisk-Reine hade försvunnit bakom en krök i grottgången lutade sig en av aporna mot Malte och Laila och viskade "Pssst! Var inte rädda! Det är jag! Jöns!" [Christian]

Kapitel 6

I skenet av de dieseldoftande facklorna stannade ap-führern Reine abrupt framför en stor, bastant dörr av bästa sparbankenlogotyp-trä, vände sig om mot de båda agenterna och sade med mörk, rosslig stämma som ekade i den trånga korridoren:
"Ni skall nu få träffa den store apguden, King Beppo, som sköter PR-avdelningen inom vårt företag, men vi behöver ett offer för att inte väcka hans vrede. Men vänta… jag känner en skälvning i Kraften, jag känner… en mandelkubb! Den perfekta offergåvan!", sade han febrigt och pekade på Jöns. [Reine]

Trots den mycket gedigna utbildning i diverse kampsporter som Jöns precis som alla andra mandelkubbar hade fått i småskolan hade han ingen chans, eftersom även de mest åldriga stormästare i de allra mest obskyra kampläror ännu inte har funderat ut ett sätt att försvara sig mot ett oändligt antal apor. Den stora, bastanta dörren öppnades och innanför uppenbarade sig den store, mäktige, fruktade apguden King Beppo i form av en halvmeter hög lagom tjock schimpans i sina bästa år som satt och lade patiens. Han såg ut att bli glad över att få besökare, lade patiensen åt sidan och tjattrade:
"Tjena tjena Reine, kul att få lite besök hörru, här händer liksom inge lattjo härinne och fångar har du med dig också, schyyysst asså har ni sett min armé av skrivarapor dom kan minsann producera mycke fin litteratur vad sägs om det här va, "Det var en lugn och stilla vintermorgon i den lilla storstaden. Solen spred sitt livgivande ljus över hustaken och fåglarna kvittrade i harmoni. Plötsligt dök ett rymdskepp upp vid horisonten", vicken storstilad inledning va det blir nog ett mästerverk av det må ni tro och… NÄMEN, har ni en mandelkubb med er, jag som ÄLSKAR mandelkubbar, skicka hit honom! " [Mattias]

Jöns närmade sig Beppos utsträckta hand med nervösa steg. Beppo sträckte ut sin andra hand mot en annan apa som satt vid en vackert utstyrd skrivmaskin.
"Kom hit du med Magu, sade han med snäll röst. Titta, en mandelkubb, precis som du, kom hit och hälsa på varandra! " [Theresa]

Mandelkubben Magu verkade dock inte så värst road av uppmärksamheten, ty hans späda lekamen skakade av nervositet och han gömde sitt lätt rodnande anlete i Beppos päls samtidigt som Apkungen förvånansvärt ömt klappade honom på huvudet.
"Emmm… skulle inte du äta mig eller nåt?" undrade Jöns förvånat.
"Reine din pseudo-knekt, du måste sluta skrämma upp mina gäster med dina stygga påhitt! Återgå till ditt arbete!" röt King Beppo irriterat åt Reine som skamset slank ut genom de tunga dörrarna. [Sofia]

"Vi har inte en minut att förlora, se till att inte Reine står utanför och tjuvlyssnar!" sade Beppo till Magu med ett plötsligt allvar i rösten, samtidigt som Laila och Malte som var så snurriga av allt som just hänt satte sig ner på det förvånansvärt torra och mjuka golvet.
"Jag har kallat hit just er för ett mycket speciellt uppdrag, (som kräver bättre agenter än Pepsigurun och hans gelikar", mumlade Beppo i förbifarten, "och jag har hela tiden hållit mig infomerad om er situation tack vare mina skrivande apor. Allt har varit på håret att misslyckas gång på gång, men tack vare min trogne toppagent Jöns, som riskerat livet för er två – ni såg hans lilla teaterakt när Reine var här, var det inte roligt så säg – så har jag er äntligen här." [Olof]

"Jo, ni ser, i min hangar har jag en helt oanvänd vägg och det känns som om man skulle kunna hänga upp lite saker, typ mojänger och sånt….och krattor, med tanke på cornflakesen och allt…" Malte tittade på Laila med en blick som icke så ringa skvallrade om hans bristfälliga färdigheter i heminredningens alla konster, han var ju hemlig agent, inte Timell.
"…kan ju vara smidigt att få undan all müsli innan man får för sig att hälla mjölk på alltsammans, annars kan man ha den här på väggen, Jabba The Hut (snaps, rackabajsare, tuting, knapp, se även snapsarnas ordning… red.) har ju en, hittade den tidigare idag förresten…", fortsätter apguden att pladdra, samtidigt som han drar isär ett rosa skynke i sammet, och exponerer Egon von Tratt, frusen i en cryogenisk behållare. [Daniel]

"Är det inte likt? Va? Va? Va? Det är helt otroligt det här kommer att bli årets julklapp det är jag säker på ojojoj vilken tur att jag lyckades få tag på ett helt lastbilslass som råkade irra in sig i grottan i fredags jippiii" rabblade Beppo och samtidigt som han drog undan skynket ytterligare fick agenterna se ett tjugotal exakt likadana Egon-behållare. "Jojomensan det här är det allra senaste i inredning det såg jag på senaste avsnittet av "Mitt slem och min brädgård" minsann", pladdrade Beppo vidare när Laila plötsligt gjorde en fasansfull upptäckt! En liten bit bort, inuti en halvt skymd behållare, skymtade hon ett finger som rörde sig! [Christian]

Kapitel 7

Laila tog sig för pannan, hon visste inte vad som var värst: det faktum att de levde i en fiktiv värld som existerade tack vare en oändlig mängd apors fantasi, att Egon hade blivit klonad som den värsta stormtrooper eller att en vacker kvinna klev ut ur den halvt skymda behållaren och sprang rakt fram till henne.
"Hej Laila, jag heter Sofia och är din okända tvillingsyster, vi skildes åt vid födseln för att vår husdjursapa blev en svartklädd tyrann som hotade att översvämma hela galaxen med sina klonade sekreterarapor."
Sofia riktade uppmärksamheten mot King Beppo och sade bistert, "Vi möts igen, Beppo-Wan, cirkeln är sluten, nu är det jag som är Mästaren", samtidigt som hon tände sin ljussabel och närmade sig King Beppo, vars ögon gick ut i omloppsbana innan han torrt svarade, "Endast Mästaren av Ica". [Reine]

— [Mattias]

Egons bror Elof (även känd som Olof under oseriösa förhållanden), hade under sitt äventyr (som är en helt annan historia) äntligen lyckats lokalisera den främmande planeten. Elofolof var inte dum, utan hade genast genomskådat att hans brors Egons försvinnande hade en hel del med det mytomspunna mandelkubbsupproret att göra. Efter att ha fått lift med ett förbipasserande smurfskepp, dök han i sällskap med Nanel Smurf upp i en närliggande krater. [Theresa]

Ni kan säkert föreställa er deras förvåning över att stiga ur Nanels svampformade rymdskepp, rakt in i ett hällande kalaspuffsregn, men rådiga som de var letade rätt på var sitt paraply och fortsatte sin upptäcksfärd av den okända planeten. Samtidigt, i en grotta en bit därifrån, gjorde den ondskefulla mästaren av Ica den bittra erfarenheten att det är en smärre omöjlighet att tampas med ett oändligt antal apor. I sista minuten lyckades hon dock skicka iväg några välriktade sparkar så att hon fick möjlighet att göra en bakåtvänd saltomortal (som skulle gjort Drew Barrimore, Cameron Diaz och Lucy Liu gröna av avund) upp i den stora takkronan som naturligtvis hängde i den stora salens tak, och där satt hon sedan och dinglade samtidigt som hon funderade på hur katten hon skulle ta sig ur den här knipan. [Sofia]

Medan aporna tog hand om den onda mästaren av ICA, som hävdade – sant eller osant? – att hon var Lailas syster, hade Beppo dragit med sig Laila och Malte in i en trång korridor. Han sa, "Jag kände på skälvningarna i Kraften att hon var i närheten, så det var för att inte avslöja det stora uppdraget som jag ballade ur totalt och börja babbla om Timell och krattor. Ni kanske tycker jag verkar lite vimsig, men läget är stabilt." [Olof]

Som tur var hade Beppo-Wan Ken Pepsi en liten elektromagisk manick (som hade en slående likhet med Dr Alban) som sade "Jag är stabil!" varje gång han tyckte att läget var en aning för läskigt. "Mästaren av ICA, även känd som Darth Tav-Lah, är minsann en böld i ändalykten, och vi måste ta oss till Deg-å-Bääh där vi skall lösa Mandelkubbens gåta och hitta Finska Pinnen, lasersvärdet som kan sätta P för Darth Tav-Lah och hela ICA-koncernen!". Malte vände sig om, liksom på en ingivelse, och såg med skräck på hur Darth Tav-Lah närmade sig, iklädd sina bästa sjumila-galoscher med rosor på kind och mord i blick! [Daniel]

Maltes skrik fick Beppo att vända sig om och han såg rakt in i de rosenkindade galoschernas mordiska blickar! Den elektromagiska manicken rabblade "jag är stabil" i ett allt mer frenetiskt tempo, tills den plötsligt hakade upp sig och enbart utstötte ett högfrekvent "bibibibibi". Beppo lade benen, Malte och Laila på ryggen och sjappade in i en gömd lönndörr i väggen. [Christian]

Kapitel 8

När lönndörren flög upp stötte den till en sittande man i skinande rustning som uppenbarligen hade somnat mot dörren. Beppo rusade in med två människor på ryggen och ropade till mannen:
"Don Christobal, en ond ICA-mästare har tagit sig förbi alla våra säkerhetssystem och jagar oss, stoppa henne med alla tillåtna medel, även en kopp kamomill-The om det krävs!", varpå han föste ut mannen i rummet och reglade lönndörren från insidan.
Don Christobal, riddaren av den stingsliga skepnaden, sjöng sitt sorgliga stridsrop på klockren British English, "…you can hear it in my accent when I talk, I’m an Englishman on Muppet Planet…", kontrollerade tre gånger att lönndörren var låst och gick sedan till attack mot ICA-mästaren med en skarpladdad kopp kamomill-The av modell Resa. [Reine]

Nu tycker ni kanske att använda en skarpladdad kopp kamomill-The (dessutom av den nya och starkare Resa-sorten) mot en stackars ICA-mästare endast beväpnad med en ljussabel är som att använda en atombomb för att bli av med en irriterande fluga, och det har ni alldeles rätt i. Oturligt nog visste inte ICA-mästaren detta och hon mötte därför Don Christobal med glatt hjärta, stridslust och en rejäl kickspark. "Bibibibibibi"-ljudet från den elektromagiska manicken som hängde kvar på lönndörren började då ackompanjeras av ett olycksbådande läte från den skarpladdade koppen som lät som "mimimimimimimi", ett ljud som vi vet att The brukar ge ifrån sig. [Mattias]

Vad som nu hände förtäljer inte historien, för än är det inte någon som klarat av att luska ut hur detta mäktiga vapen fungerar. Att det fungerar kunde dock de som nervöst väntade på andra sidan lönndörren konstatera. Under det att ett svagt fnitter via ett rejält flabbande escalerade till ett så småningom fullständigt förryckt vansinnesskratt, öppnades lönndörren sakta och Beppo stack försiktigt ut sin smala nuna. [Theresa]

Don Christobal satte försiktigt The-koppen på ett bord och lutade sig sedan utmattad mot väggen och sade:
"Jag har misslyckats, mästare. Jag tog hand om Darth Tav-Lah, han är död nu, tyvärr tog jag även kål på alla dina apor samtidigt. Och det värsta är att ICA-mästarens psyke var för starkt. Hon lyckades fly innan jag kunde sätta in RESA-effekten och vad värre är, hon stal den mäktiga gröna ödesskrivmaskinen. Min gissning är att hon tar den till Claes Ohlsson och om artefakten hamnar i hans ondskefulla händer går det åt pipan med hela galaxen!"
.
King Beppo utstötte ett fruktansvärt vrål som verkade innehålla all världens sorg och vandrade sedan förkrossad omkring bland sina före detta undersåtar samtidigt som han med gråten i rösten sade:
"Jag visste att vi alla får betala ett högt pris för vår kamp, men det här… det hade jag inte väntat mig. Malte… vad skall jag göra. Jag orkar inte kämpa längre."

Malte mötte apkungens förkrossade blick och sade sedan beslutsamt:"Det är jag som tar över nu ers majestät. Det här är min kamp. Det är det jag tränat inför hela mitt liv. Jag skall möta den där vansinnige professorn och i den kampen skall en av oss dö. Jag vet det. Men kom ihåg att…", Maltes storvulna monolog avbröts av det klickande som stora monstervapen av tradition avger då de osäkras och sedan klev Laila ut ur lönnrummet hållandes den kopiöst stora multigridadaptiva neutronförgöraren som vi alla minns från kapitel 4 och sade med ett litet sarkastiskt leende:
"Och om det skulle visa sig att all den där träningen inte räcker till misstänker jag att this baby kommer att göra ett intryck på den där förryckta klonen som har mage att kalla sig min syster. Nå Malte, kommer du? Vi har ett möte med en viss galen professor som försöker ta makten i universum."
[Sofia]

Malte följde efter Laila och skulle precis säga något högtidligt som farväl till Beppo men hann aldrig börja innan han snubblade över en av övergiven skrivmaskin. Lätt haltande fortsatte han, vid Lailas sida, bort mot nya farliga äventyr. Även om de visste att de snart skulle träffa på sin fiende igen så visste de inte att ödet snart skulle sammanföra dem med fler gamla bekanta än de kunde ana. [Olof]

Efter ett ruskigt virrvarrande av värsta sort kom de fram till en gigantisk rymdhangar. Don Christobal rätade på sig som om han förnam ngt: "jag känner en störning i Kraften (ett slags dressingsfabrikat samt Jedi-mumbojumbo…)…jag känner….nygrillade falukorvsskivor?!" Alla snurrade runt, och fortsatte att snurra (ty de visste inte vartåt Don Christobal känt doft av krubb) tills Don Christobal pekade mot ett triangia-kök som stod och fräste lite längre bort, varpå Laila osäkrade den multiadaptiva neutronförgöraren ett tiotal gånger. [Daniel]

"Nej Nej!, Jag är hungrig!" vrålade Christobal och sprang iväg mot falukorvsskivorna. Laila och Malte hann knappt utstöta ett ljud till varning om att det säkert var en försåtlig fälla innan Christobal plötsligt och utan förvarning sugs iväg upp mot taket. Malte flämtar till av skräck. Sedan blir allt mörkt. [Christian]

Kapitel 9

Mörkret försvann sakta och Laila såg sig förvirrat omkring där hon befann sig i ett stort rum, hjälplöst fastsurrad från topp till tå, på samma sätt som Malte och Don Christobal.
"Wilkommen till mitt superhemliga högkvarter, jag har fört er alles hit för att först hålla en lång monolog om meinen superhemliga planer, varpå ni skall utsättas för en synnerligen plågsam und utdragen död, så att jag ostört kan härska över die Welt, några frågor på det?", hördes en basröst mullra fram, varpå en gestalt tog ett steg fram ur skuggorna så att hans fårade ansikte blev synligt.
"Claes Johnsson! Vi möts igen, min gamle ärkefiende, men det här är slutstriden", väste Laila fram mellan tänderna samtidigt som hon försiktigt aktiverade sin repskärarlaser dold i det vänstra örhänget. [Reine]

Tyvärr räcker inte en repskärarlaser långt mot en utläggning om Delaunay-triangulering kryddad med Leibniz-citat och Laila & Co dras under svåra smärtor in i medvetslöshet. Då den ondskefulle professorn på väg att fullborda sitt lustmord med hjälp av den fruktade Lax-Milgram-passagen blir avbruten i sitt onda verk av Beppo, Jöns och ett raketgevär tar historien ännu en oväntad vändning; till tonerna av klimaxmarkerande trumpetfanfarer marscherar Reine, Mattias, Theresa, Sofia, Olof, Daniel och Christian in och tillkännager:
"Nu får det vara nog! Ja, det får det! Herr Johnsson, Malte, Laila, Beppo, Jöns, Don Christobal och allt vad ni heter, ni har lyckats trassla in berättelsen på tok för mycket och det är stört omöjligt att trassla ut det igen så vi blir tyvärr tvungna att ta kål på er hela bunten. Ledsna för det, men det är bara affärer så ta det inte personligt."
Tyvärr har författarna glömt av att ovänner lätt glömmer av sina små meningsskiljaktigheter då de ställs inför en yttre fiende och ser därför ett par raketer, några FEMlab-inlämningsuppifter samt ett gäng multigrid-apaptiva neutronförgörarstrålar närma sig med oroväckande hastighet. [Mattias]

— [Theresa]

— [Sofia]

— [Olof]

— [Daniel]

— [Christian]