Mink Machine

Rattens riddare

[2000]

Redan när jag klev på bussen kände jag att något var fel. Jag kunde bara inte sätta fingret på vad. Rent instinktivt sade mina sinnen att det här skulle bli en annorlunda resa. Jag borde ha anat oråd redan när bussen stannade 20 meter för tidigt, busschaufförens Onda öga efter min språngmarsch som antydde “så synd, du hann…” och de skärrade blickarna från de andra passagerarna som likt Dante antydde “I som här inträden, låten hoppet fara”. Ett tag misstänkte jag att mina sinnen hade spelat mig ett spratt. Vi kom nämligen ända till Kapellplatsen utan några allvarliga incidenter.

Visserligen är det ju 60-bussen, så givetvis förekom hastiga inbromsningar, Automan-kurvtagningar och alla andra obligatoriska attribut som jag inte längre lägger märke till. Men i hörnet av Läraregatan och Gibraltargatan skedde det.

En stackars bilist råkade stå kvar i hela två sekunder trots att det blev grönt. En strimma av ånga pös ut genom chaufförens näsborrar, han skälvde till av vrede och träffade tutknappen med en kraft värdig Tors hammare. Bilisten framför reagerade inte som så många andra gör: startar med en rivstart för att snabbt undvika att bli mosade av en galen bussförare som kontrollerar många kilogram buss. Nej, bilisten startade lugnt och rullade sakta uppför gibraltarbacken. Den stackars chauffören blev ursinning, han förolämpade bilisten, han gjorde fula grimaser, han slet sitt hår. Men bilisten bara rullade vidare och luktade på blommorna.

Chauffören var så arg att han inte visste vad han skulle ta sig till när han inte fick visa hur tapper han var med sin rock och sin ratt, så med en gnutta inspiration från Taxi Driver försökte han köra om. När det inte gick tröstgasade han i friläge lite extra för att bilisten skulle förstå sitt eget bästa och ge upp den meningslösa kampen. Det resulterade bara i att personen som stod och väntade på 60-bussen på hållplats Läraregatan blev uppmärksammad på att hennes buss totalignorerade henne och körde vidare. En passagerare insåg nu att han skulle må mycket bättre på utsidan av fordonet och tryckte därför på Stop-knappen. Chauffören försökte frenetiskt köra om och fick tutande indikationer från mötande trafik att det inte alls var någon särskilt god idé. När passageraren ville gå av tog chauffören en andningspaus och stannade faktiskt vid Wijkandersplatsen.

Snabbt insåg han dock att det medförde att den lede snigelbilisten hann få ett försprång på över 20 meter. Totalt oacceptabelt! Chauffören återupptog jakten med en frenesi som skulle få Robert De Niro att väja. Vid nästa hållplats, Chalmers, var det någon som plingade på Stop-knappen men chauffören var slug. Han hade lärt sig av sina misstag, så denna gången stannade han minsann inte. Det var ju en konspiration alltsammans, bilarna, passagerarna och vädret i maskopi. Dock hade det nu samlats en del folk som började bli högljudda och ville av, så han stannade under tyst protest vid Engdahlsgatan.

Snart var det dags igen. Backen nedför Fridkullagatan utgjorde en lysande språngbräda för att komma ikapp den inverterade fartsyndaren och inte heller denna gång brydde han sig om de frenetiskt plingande passagerarna. Inte heller brydde han sig om att bilisten hade svängt av på någon annan gata, det var ju principen som gällde. I likhet med alla andra som tidigare åkt den tidigare började jag nedräkningen till ett känt farthinder något längre fram… 3… 2… 1… Gupp!, vilket racerchauffören upptäckte när han hade passerat det med framdäcken. Till slut var det någon som gick fram och sade något. Vad det än var så bet det bra, bussen stannade mitt på gatan mellan två hållplatser (det händer mycket sällan, brukar krävas en mindre vätebombsdetonation eller Nasdaq-fall på radion) och släppte av passagerare. Vid nästa hållplats var denna resa över för min del. Jag tog loss säkerhetsbältet och såg fram emot att få flyga med Swebus Airlines igen.

Reine

About

Reine is a web developer who enjoys caffeine-fueled urban traveling. More...

RSS @reinel Instagram